Tänk på hur du smög in handen i Alladinaskens nedre lager...

Flertalet av oss äter mer under julhelgen, än vi normalt sett gör. Alltför många skrattar generat och mumlar (eller, för den delen, skanderar ut) att de får lov att träna lite extra imorgon, springa en extra kilometer.

Men vet du? Varken ett par dagar med mer mat, eller en enda något längre runda, spelar någon som helst roll. Vad du äter under, säg, en vecka, avgör varken din långsiktiga hälsa eller vikt.

Idag kändes min kropp tyngre än vanligt, under joggingturen, men jag vet att det bara är en känsla. Det har jag märkt på alla kläder som sitter exakt som de satt två veckor innan jul och på skärpet som fortfarande måste dras till innersta hålet för att mina jeans överhuvudtaget ska sitta kvar. Tyngden kommer av att jag ätit mer och annat än vanligt och av att kroppen därmed inte vet exakt hur den ska hantera det. Så snart den fylls med energi den är van vid, kommer den kännas som vanligt igen.

Vart jag vill komma? Jo, till att du kan släppa ångesten över vad du åt i jul. Tänk istället tillbaka på alla möten, skratt och samtal kring julmiddagsbordet. Tänk på hur du smög in handen i Alladinaskens nedre lager trots att det övre ännu ej var slut och skratta åt slagsmålet över den sista, ljusa och ej punschsmakande pralinen i asken. Tänk på hur ni satt och knäckte nötter och pratade strunt fram till långt in på natten.

Det jämnar liksom ut sig. Och kropp och själ mår gott av att du slutar tänka, för ett par dagar.


Allt.

Denna helg har innehållit allt.
Sång och musik tillsammans med fina vänner.
Djupa samtal med bra personer.
En stund under stjärnorna.
En tidig joggintur.
Ett tidigt dopp i virvlande, dimbeslöjad sjö.
Ett varmt täcke som lyftes.
Finastes varma famn som erbjöds när kroppen var nedkyld av bad.
Vacker miljö.
Klar, kall luft.
Morgonkaffe i ensamhet framför braskamin.
Fruktansvärt god mat.
Två samtal med kocken för att berömma henne för ovanstående. 
Trots gentemot Honom, straffet efteråt.
Skratt.
Allt.
 
 
 
 
 
  
 

Löpning

Igår var två och en halv kilometer en ren plåga.

Idag skulle det bli en kort runda för att få igång magen, som stod precis still. Gårdagens middag låg som en sten i magsäcken så jag planerade att ta någon kilometer, bara för att väcka kroppen (har dessutom ett spänstpass på gymet inplanerat senare så jag ville ta en lugn morgon) men kroppen i sin tur bah Kom igen kompis, nu gör vi det här! och drog med mig på sju kilometer!

Jag vet inte varifrån det kom men det är helt klart kroppens sätt att tacka för all energi den pumpats med i helgen.

Det var fjärde gången jag löpte sedan i januari, tror jag. Fjärde. Och det blev sju, lätta (fast ganska kissnödiga), kilometer.

Det gick inte fort. Och vill jag öka tempot (vilket jag inte ens är säker på att jag vill), så kanske jag måste lägga lite mer tid på löpträning men det här är ett bevis på att det finns sååå mycket annat som ger kondition, än bara löpning. Jag har boxats, jag har dansat och jag har steppat (och haft sjukt kul, samtidigt) denna vår och se bara, vad himla bra det blev.


Tidigare inlägg