Maria

Trust me, I'm a doctor
 
 
 
Kanske är kudden fuktig för att jag nyss tvättat håret.
Kanske är kudden fuktig för att jag nyss tvättat håret.
Eller så är det för att hjärnan plockade upp en tanke som flög förbi.
 
Kanske är kudden fuktig för att jag nyss tvättat håret.
Eller så är det för att vågor av ångest sköljer genom kroppen, gör att den spänns och nästan krampar.
 
Kanske är kudden fuktig för att jag nyss tvättat håret.
Eller så är det för att jag inte kan hejda tårarna som rinner och som kommer i nya forsar, varje gång jag försöker få andetagen att landa. Kanske är det för att gråten får ny kraft varje gång jag försöker dra ett djupare andetag, varje gång jag försöker lugna mig själv litegrann.
 
Kanske är kudden fuktig för att jag nyss tvättat håret.
Eller så är det för att jag är ensam hemma och gråter, gråter och gråter. Kanske finns ingen orsak. Eller så är det allt, som vanligt.
 
 
Jag hade panikångest igår. När jag var ensam hemma. Det är oftast då det förekommer. Och det pågick inte längre än några minuter, men det kändes som timmar. Sen lugnade jag ner mig själv, för jag vet hur jag ska göra. Sen kom Finaste hem.
 
Jag somnade lugn. Trött, men lugn.
 
Vaknade mitt i natten. Somnade om.
 
Jag har varit trött idag. Så in i själen trött. Men jag har överlevt.