Något inom mig tar slut. Ebbar ut.

Det är nu. Det är nu orden inte räcker till. När något inom mig tar slut. Ebbar ut.
 
Det är nu som naglarna borrar sig allt djupare in i armen. Lämnar små sår. Sår som inte blöder. Sår som bara är sår och en arm som bara blir rödare. Det är nu jag ligger i fosterställning. Kvider. Jag försöker skrika, men bara kvider. Halsen värker, strupen svider. Det är nu hela kroppen rycker i kramper i takt med att gråten letar sig fram.
 
När orden inte räcker till. När något inom mig tar slut. Ebbar ut.
 
Då märker jag hur jag blöder. Blöder inombords, blir blödarsjuk och det slutar inte blöda. Det forsar fram, det slutar aldrig men det syns ingenting på utsidan. Jag blöder inombords. Hjärtat spricker. Jag vill skrika. Försöker, försöker, men ingenting kommer ut. Bara kvidande. Värkande, svidande kvidande.
 
Jag förstår inte hur det här ska gå. För mina ben fungerar inte än, jag står ännu inte på egna ben. Och nu förstår jag inte hur jag ska ta mig igenom de där dagarna då jag vaknar med värken inombords. Vaknar med sprucket hjärta.
 
När orden inte räcker till. När något inom mig tar slut. Ebbar ut.
 
Då vill jag sparka omkring mig. Slåss för brinnande livet men det är ingen idé för det förändrar ingenting, absolut ingenting. Det är då jag löper, springer ifrån alla problem. Springer, springer, fortare, längre. Springer, löper tills benen svider och luften inte längre räcker. Trampar, springer, hoppar, slåss tills kroppen vill ramla ihop i en flämtande hög. Men då kämpar jag lite till, tills jag mår illa och vill spy. Sen cyklar jag hem. Fort, trampar hårt, på hög växel. Och vem ska stoppa mig nu? Vem ska ägna dagarna åt att stötta? Vem ska ta vid när jag åker hemifrån på morgonen? Stötta ända tills jag kommer hem igen och Finaste tar över?
 
Kroppen orkar inte mer, men den måste vara starkare än tankarna. Den måste det. För det är nu.
 
Det är nu som ett vanligt hejdå inte kommer räcka. Men det är det enda som kommer komma fram.
 
För jag klarar inte att uttrycka den kärlek jag känner. Den trygghet jag fått ta del av. Jag kommer inte kunna yttra de där orden, och allt jag vill säga kommer förbli osagt.
 
För orden räcker inte till. Något inom mig tar slut. Ebbar ut.