Puh!

Idag ställde jag klockan och klev upp kvart i sju. Fyrtiofem minuter senare hade jag tagit mig över Billingen och upp till Billingehus. Tanken var att jag skulle jogga Billingehusloppsbanan.
 
När jag sprang loppet ifjol (nu när jag själv följer länken och läser om loppet, inser jag hur viktigt det loppet var...), tog jag mig runt på strax under timmen. Då fick jag lov att stanna och gå ett par gånger. Nu höll jag mig löpande varvet runt, och kom in på en timme och sex minuter. Målet var att komma runt, och till på köpet hann jag njuta av banan.
 
Sen är det ju så... att för varje skön nedförsbacke, finns minst en lika jävlig uppförsbacke. Backen efter fem kilometer var lika överjävlig som ifjol, men nu bara vägrade jag ge mig. Och jag kom upp, det ska gudarna veta.
 
Så. Dagen inleddes alltså med tio och en halv kilometer terränglöpning. Fortsatte med en stor tallrik gröt. Lite kaffe på det, sen styr jag mot Karlstad, och sedemera mot Malung.
 
Hörs!
 
But first, let me take a selfie...

Jag tror han trillade av

Inget hade kunnat förbereda mig på detta. Att springa banan innan, möjligen. Men ingen information från någon, hade kunnat förbereda mig, varken mentalt eller kroppsligt på vad som väntade mig.
 
"Ingen vanlig mil", hade pappa sagt. Jag tror inte jag hade fattat hur rätt han hade.
 
Jag tror inte det var flackt en enda meter. Antingen uppför (lätt att över hälften gick uppför), eller tvärt nerför. En nerförsbacke var så brant att jag såg botten på den först när jag kommit över krönet. Jag blev faktiskt tvungen att gå ett par korta sträckor. Det handlade uteslutande om slutet på de värsta uppförsbackarna. Jag stannar aldrig och går, men det här var stört omöjligt. Hade jag testat banan innan, säg, för en månad sen, så hade det kanske gått. Nu var det bara att acceptera läget.
 
Och när jag väl hade accepterat det, så insåg jag en sak.
 
Han hade trillat av.
 
Den lille djävulen på axeln for av där, någonstans inne i skogen. Inte ens Hans hånfulla fnissanden nådde fram. Han satt inte där Han brukar.
 
Han är inte borta för gott, men ikväll har Han lämnat mig ifred. Han har också ett par uppförsbackar att klättra uppför, innan Han hittar mig igen. Han har inte gett mig minsta möjlighet till självrannsakan efter att ha blivit tvungen att gå. Inte en enda gång har jag bannat mig själv och svurit över den tid jag kunde kommit in på, om jag inte behövt sakta ner.
 
Tiden?
 
Femtionio minuter och trettiofem sekunder.
 
Jag är nöjd. Och mer än så.
 
 
Bilden är lätt missvisande, då den är hämtad från min RunKeeper; bland annat startade jag den en stund innan loppet gick, som ni ser.
 
Den obligatoriska jämförelsen (om man nu kan göra en sån, det här loppet var ju dels längre än alla andra jag sprungit, dels i en helt annan typ av terräng)
 
Sluttid Karlstadsloppet 2012: 1:03:37.2
Sluttid Karlstadsloppet 2013: 54:30
Sluttid ToppLoppet: 53:58
Sluttid Billingehusloppet (10,5km terräng): 59:35
 
Snittid per kilometer Karlstadsloppet 2012: 6.22 minuter
Snittid per kilometer Karlstadsloppet 2013: 5.27 minuter
Snittid per kilometer ToppLoppet: 5.24 minuter
Snittid per kilometer Billingehusloppet (10,5km terräng): 5:40 minuter
 
Snitthastighet Karlstadsloppet 2012: 9.42 kilometer i timmen
Snitthastighet Karlstadsloppet 2013: 11.01 kilometer i timmen
Snitthastighet ToppLoppet: 11.11 kilometer i timmen
Snitthastighet Billingehusloppet (10,5km terräng): 10.59 kilometer i timmen
 
Totalplacering Karlstadsloppet 2012: 2833
Totalplacering Karlstadsloppet 2013: 1821 (av nästan 4000 deltagare)
Totalplacering ToppLoppet: 441 (av totalt 1297 deltagare)
Totalplacering Billingehusloppet (10,5km terräng): 280 (av totalt 381 deltagare, både motions- och tävlingsklasserna)

Laddar

Årets sista lopp. Om drygt tre timmar startar jag. Spellistan är klar, ska bara bestämma ordning på de tre-fyra första låtarna. Det kommer bli sjukt jobbigt idag, det vet jag. det är inte ofta jag springer uppför; även om backarna i skogen hemma är rätt jobbiga, så är de både korta och ganska få. Men jag tar det inte på alltför stort allvar. Jag springer inte för att vinna, det har jag aldrig gjort. Jag vill bara känna stämningen kring ett lopp, få adrenalinkicken. Det räcker gott.
 
Självklart har jag ett mål. Jag vill gärna komma in under timmen. Det borde kunna gå, men jag behöver ändå komma ihåg att det är helt nya förutsättningar än jag är van vid, med terrängunderlag och långa backar. Upp till sextiofem minuter är jag nöjd. Under sextio, kommer jag sväva på moln.
 
Och det är helt okej att vallfärda till Billingehus och se mig starta och/eller gå i mål. Kvart över två går skottet.

Tidigare inlägg