Maria

Om hur det varit och om hur det är
Livet är lite sådär, just nu. Det är inte som det var. Det är inte alls det där djupa mörkret som avgränsade mig från allt annat, än just det. 

Det går väl kanske att uttrycka som så, att jag lärt mig något, några strategier sedan dess. Jag är lite bättre på att hantera motgångar nu, än vad jag var. 

Bättre.

Men inte bra. Förändringar kommer aldrig vara min starkaste gren. 

I våras slutade min närmsta chef, låt oss kalla henne X, utan förvarning. Hon hade vunnit mitt förtroende, tidigt, och hon visste mycket. Det var hon som visste mest, kort sagt. 

Och hon slutade på jobbet. 

Det var tungt. Fruktansvärt tungt. 

Som tur var, hade vi redan fått in ytterligare en biträdande rektor, vi kan kalla henne Y, så att vi på grund av olika skäl hade en rektor och tre biträdande. Henne hade jag träffat några gånger och tyckte om, från början. Och, som tur var, var det hon som gick in som min nya, närmsta chef. 

Två dagar efter att vi fick veta om den hastiga uppsägningen, bad Y mig komma in till hennes kontor.

Hon sa att hon tyckte att jag verkade... ja, ensam.

Det är kanske inte det ord jag hade valt, men vi hade setts under ett arbetslagsmöte på dagen för Xs uppsägning, och då var jag lite... under isen, så att säga. Inte en jättebra dag för möte, kan vi väl säga. Jag var ledsen och upprörd och sa inte mycket just då.

Då hade jag alltså upplevts ensam. Och jag vet inte exakt hur hon menade då, kanske var det inte ur ett socialt perspektiv. Eller så ville hon bara öppna en kanal. För där och då, började jag prata med henne. Jag gav henne inte hela historien men jag var ärlig med att måndagen, då X slutat, varit tuff och att förändringar är något jag har svårt med. Sen har jag gillat Y från början, så jag sa att det var inte den övergången, i sig, som var svår, utan det var just förändringen.

Veckor har kommit och gått. Dagarna har varit bra och de har varit fullständigt katastrofala. Han har funnits med; Han fick ett nytt grepp när världen rämnade. Jag har fallit tillbaka i mönster jag inte borde hamna i och det vet jag.

Y har fått hela historien och det var till henne jag gick och självmant bad om hjälp. För första gången, bad jag om hjälp. Jag bad om den, bad någon annan sträcka fram en hand, istället för att bara bli framknuffad av någon som tagit initiativ. Inget ont om andras initiativ, men jag har insett nu, att det krävs att det är jag själv som tar beslutet.

Det har fortsatt ske förändringar men tack vare att Y såg mig redan från början, har allting fungerat lite smidigare än det kunde gjort. Jag tillåter mig att falla och jag tillåter Honom att ta några steg för mycket, ibland, men jag blir sedd och bara för att ett sommarlov kom emellan, togs det inte för givet att allt var bra. 

Så.

Nej, det är inte bra. Men det är bättre än det kan vara. Och alla dagar är inte katastrof, faktiskt är de flesta dagar helt okej. Jag har dåliga dagar, jag slås ibland nästan handlingsförlamad av Honom, av ångest och av negativt driv. Men jag tar mig igenom. Jag pratar ofta med Y, på hennes initiativ. Jag blir lyssnad på. Jag får vara rädd när jag behöver det och jag får stråla av glädje. Det går... åt rätt håll. Ja, jag känner mig ofta som ett rent slöseri med andras tid och energi, men de finns där, de ställer upp när de kan.

Jag har så mycket att vara tacksam för och jag är  tacksam över att folk finns. Jag vet, att min kamp inte alltid motsvarar det som kunde förväntas, utifrån vilket stöd jag får, men de ger sig tamejfan inte och det är det, när min egen ork sviktar, som kommer ta mig framåt.

Det är ändå ganska fint, det.