Söndagspromenad

Stannar. Pausar. Vattnet lockar. Och inne i mig sliter det och drar. Jag anar hettan av tårar bakom ögonlocken och jag måste sitta här en stund.

Varför? Vad är det som gör, att jag fungerar såhär? Vad? Vad är det som ligger bakom? Vad är orsaken? För mina reaktioner beror ju bara indirekt på det som händer. Det som sker, är bara ursäkter för att få tappa greppet. Något annat är grunden.

Men. Jag har aldrig upplevt något trauma. Jag har haft en trygg och säker barndom. Jag behövde aldrig vara rädd. Jag omgavs av trygga vuxna. Jag har aldrig behövt be om något. Jag har fått allt jag behövt och långt mer därtill men jag har ändå fått lära mig att kämpa för det jag verkligen, verkligen vill ha. Mina barndomsminnen är ljusa och bär en mättad doft av spirea.

Så varför? Vad är det som spökar? Varför söker jag ständigt bekräftelse och beröm och varför tror jag aldrig på det, när det kommer? Vad är det som gör att jag alltid tror att de ändå vill ha mer, att jag kunde gjort bättre ifrån mig? Varför duger jag aldrig, aldrig, aldrig? 

Varför känner jag mig så osäker och otrygg, när så många ser mig som den trygga, fasta punkten i tillvaron? Jag har hundra barns hjärtan lindade runt mitt finger men räcker ändå aldrig till. Jag borde vara mer. Bara mer. Når inte fram. Når aldrig fram.

Varför når jag inte fram?

 

 

Vitt

Jag bär inte jätteofta vitt.
 
Men plötsligt händer det. 
 
 

Det som stormen aldrig tog. Det som mörkret inte fick.

~Det som stormen aldrig tog~
~Det som mörkret inte fick~

 

Det stormar inombords. Ibland är det mörkt. Det är så jag är och när jag inte förstår min omgivning, när jag upplever mig förlora kontrollen, blåser det upp lite extra.

Men. Självklart finns ljuset där. Det finns sådant storm och mörker aldrig kan ta ifrån mig. Idag har mina elever varit så fina, allihop, och jag har njutit av varenda stund med dem. Idag har jag tillåtit mig själv att försöka våga börja tro på det där som stod, att jag kan allt jag vill. Jag börjar våga närma mig tanken. Jag har inte lyckats på alla fronter idag för jag vill inte lägga energi på att slåss alltför mycket mot Honom idag, när så mycket annat flyter. Så ja, Han har vunnit, just idag.

Nu kryper jag ihop intill Finaste. Håller kvar känslan. Sparar alla leenden och skratt. De kan behövas redan imorgon igen.