Maria

Vikingalagen (på mitt sätt)
"Jag skulle vilja att du googlar Vikingalagen om du inte redan känner till den. Sedan tycker jag att du ska lära dig den utantill. När du har lärt dig den och upprepat den högt till din egen spegelbild varje kväll och varje morgon i två veckor anser jag att ett av de där delmålen vi skulle sätta upp tillsammans är uppnått."
 
Jag skulle ljuga för Dig, om jag påstod att jag tittat på min egen spegelbild och sagt detta högt, två gånger om dagen.
 
Men vet Du? Du blir tvungen att förlåta mig för det, för att jag struntat i att göra det Du ville. För Du vill att jag ska vara sann mot mig själv och det finns inget som är så lite Jag, som att stå och rabbla saker för mig själv. Jag blir bara obekväm i det och risken är stor att jag mitt i alltihop skulle böja mig över toalettstolen och kräkas, så falskt känns det. Jag behöver verklighet, min verklighet, och den yttrar sig i det skrivna ordet. J ville en gång att jag skulle sitta i den grå soffan och prata med Henne, men det blev bara fel. Jag skriver brev till Henne istället, här.
 
Så jag valde att göra såhär. Jag valde att låta tankarna och fingertopparna samarbeta och väva samman tio reflektioner. En om dagen, en för varje punkt i Vikingalagen. Det är Jag. Att skriva. Vi vet båda två, att jag är bra på det. Jag är bra på att prata också, men då behöver det vara mitt.
 
Det här har varit mitt sätt att arbeta mig igenom Vikingalagen. Jag kan den ännu inte utantill. Och alla ord är inte skrivna, för reflektionerna har fortsatt spinna i mitt huvud långt efter att jag klickat på Publicera. Men det är Jag. Att skriva är Jag.
 
Så Du får lov att förlåta mig. Jag ber inte ens om Din förlåtelse. Jag bara ser Dig lugnt i ögonen och ler litegrann. För Du kan inte ändra på det som är Jag, och jag vet att Du inte vill det. Du har mycket att lära mig, och det här är ett sätt för mig att ta till mig det Du har att ge. Jag ser Dig i ögonen och ler lugnt. För Du förlåter mig för att jag gör tvärtemot. Du vill lära mig att bejaka mitt Jag. Det är såhär jag gör det. Och bara jag är Jag, så bryr Du Dig egentligen inte om hur jag gör det, eller hur?
 

 
Här samlar jag alla reflektioner i länkar. För vemsomhelst att gå tillbaka till.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
10. Jag är unik, det finns bara en som jag
10. Jag är unik, det finns bara en som jag
Så enkelt, och så komplicerat.
 
Men för enkelhets skull, låt oss börja med det rent biologiska. Vi har alla vårt unika DNA och inte ens enäggstvillingar har samma fingeravtryck.Alltså är ingen den andre identiskt lik. Så, då var det avklarat.
 
Av så många anledningar, är vi alla unika. Jag har nämnt det förr; vi är alla en produkt av den resa vi hittills gjort; våra erfarenheter, våra upplevelser och våra lärdomar. Allt vi hittills varit med om, formar oss och våra tankar, och påverkar, direkt eller indirekt, våra val.
 
Det vi väljer, kan vi göra med utgångspunkt i att det är klokt, eller att det är det rätta. Eller, så går vi helt på vår egen vilja, och den är formad av vår livsresa.
 
Och saken är den, att ingen har exakt samma erfarenheter som någon annan; vi har alltid våra egna glasögon på och genom dem betraktar och tolkar vi vår omvärld. Även sådant både jag och mina syskon gjort, allihop tillsammans, processar och tolkar vi olika. Vi har varit i olika åldrar, vi är en summa av att min bror är äldst, jag mellanbarn och min syster yngst med hela sex år upp till mig. Min bror är präglad av att han är man (längre har vårt patriarkala samhälle inte kommit, och det hade det definitivt inte för tjugo år sedan). Vi har inte exakt samma kunskaper inom exakt samma ämnen; vi ser olika saker oavsett vad vi betraktar.
 
Allt vi gjort, och gör, gör oss unika, formar våra Jag. Och det ska vi kort sagt vara stolta över. Jag är unik, och det gör mig i många hänseenden oumbärlig. För ingen kan bidra med exakt det jag gör, varken privat eller professionellt.
 
Och det är bra. Väldigt bra. För inser vi hur unika vi är, så kan vi förstå vår betydelse i vilket sammanhang vi än må befinna oss. Ingen kan ersätta oss. Ingen kan ersätta mig.
 
Men ännu rinner sanden i det timglas som du bär
Och ännu brinner lågan ganska klar
Så låt den aldrig slockna i nån sorts förgrämd misär
För den lågan är den enda som du har
9. Jag har full rätt att må bra på alla sätt
Så otroligt självklart.
 
Självfallet är alla människor i sin fulla rätt att må bra. Nu är det en praktisk omöjlighet att göra det alltid; både kropp och psyke får sina beskärda delar. Den som säger något annat ljuger (eller har bara inte förstått mänsklighetens fulla komplexitet).
 
Livet bör, enligt mig, heller inte vara så enkelt. Vi kan inte leva i en Törnblomsk rosafluffig värld, vi behöver utmanas mer än så. Människan är så mycket mer komplex än att bara gå omkring och vara lycklig. Vi är alla en produkt av våra upplevelser och tankar, våra erfaranheter och lärdomar. Vi lär av att må sämre ibland. Sen är det synd och skam att vissa av oss, ska hamna i svackor så djupa, att en del bara ser en enda utväg.
 
Rätten att må bra kan ingen ta ifrån oss. Som jag klargör ovan; vi kan inte alltid må bra (det faller på sin egen orimlighet), men när vi gör det, så har vi all rätt i världen att vara tacksamma för, och dra nytta av det. Därtill har vi alla ett stort ansvar gentemot oss själva och varandra, att stötta oss själva och varandra när livet är tufft (för att inte tala om professionella som arbetar med att hjälpa människor att må bra, men det tänker jag inte ta upp mer här, för då kommer det här bli en hel uppsats).
 
Så. Bara för att någon du känner mår dåligt, medan du själv rider på en våg av välmående; din sociala tillvaro är trygg, du har inte så mycket som en ögoninflammation i kroppen och du njuter av allt livet har att ge, ska du aldrig känna skam över att du mår bättre än din vän. Vi ska tillåtas, av oss själva och av andra, att må bra, just på grund av att vi mår bra. Och när vi gör det, blir vi även starka nog att stötta andra och ödmjuka nog att vilja se andra må lika bra som vi själva.
 
Vi är människor. Livet drabbar oss. Livet skiljer oss åt, och det för oss samman. Livet knuffar ner oss och det drar oss uppåt. Det lyfter oss högre än vi vågar ana. När vi inser det (och det tror jag vi behöver inse) förstår vi också att vi har rätt att må bra. Vi behöver även träna oss i att förstå att det är okej att fela, och att vi stundtals får lov att nöja oss med att nå delmålen. Pressen många av oss lägger på oss själva, blir många gånger den där muren att ta sig över, den som byggs högre och högre. Den blir så hög att den görs oöverkomlig, och hur ska vi då kunna må bra, och nå vår fulla potential som människor?
 
"Om man siktar mot himlen når man i alla fall över buskarnas översta grenar. Bra så.". Så skrev Åsa till mig en gång. Vi behöver inte pressa oss mer. Tillåter vi oss att ta ett steg i taget, så kommer vi orka må bra.
 
Och mår vi bra, då når vi den; vår fulla potential som människor. Och, vem vet vad vi kommer kunna åstadkomma då?