Maria

Jag blir bara lite matt...
Klocka, upp, smink, kläder, packa, pussa, Hejdå, cykel, tåg, Godmorgon, FitLine, dator, suckar, dator, plocka, dator, sortera, skratta, kissa. 
 
Riiing, lektion, riiing, kläder, ut, riiing, lektion, kläder, ut, matsal, ut, riiing, lektion, fram, tillbaka. 
 
Där.
 
Där kommer deppen. Jag skrattar och ler, kanske höjer jag rösten men håller ihop det. En stund går jag undan, men bara en stund. Och när byggnaden sakta tystnar, pappren läggs iordning, datorn slutligen låses in och jag börjar gå mot tåget, då är jag så nere, nästan gråtfärdig. 
 
Och jag vet vad det beror på. 
 
För jag slarvar nu. Och  reaktionen inom, sorgsenheten, det jag lärt mig beror på kroppslig kemi, den är blixtsnabb. När jag inte fyller på, regelbundet och kontinuerligt, då reagerar kroppen med att bli ledsen.
 
Förr trodde jag att jag bara var, just, ledsen och det var jag. Också. Men mycket av sorgen jag bar på berodde på näringsbrist. 
 
Nu känner min kropp direkt igen tecknen och reagerar instinktivt, för att påminna mig. Och nu läser jag av. Förr ignorerade jag signalerna men nu försöker jag, kämpar jag för att ta dem på allvar. 
 
Jag blir bara lite matt av det faktum att jag inte klarar det här på rutin. Jag trodde att jag kunde klara mig utan minutiös planering, utan scheman där jag kan sätta kryss. Men jag är inte där, kommer kanske aldrig dit. Jag vet inte vad jag ska tänka och tro om att det är så lätt att glömma, prioritera bort.
 
Kommer det någonsin bara... flyta? Rulla på? Kommer jag någonsin klara ett liv utan påminnelser? Helt, menar jag? 
Stay in school, kids. Stay in school.
Fick i uppdrag av kidsen att vara "läskig polis" under kvällens skolfest. 
 
Ålrajt, sa fröken. 
 
 
 
 
 
28 februari
Enbart i syfte att påminna, kommer jag publicera det här med jämna mellanrum. 
 
Okej, det här ligger långt fram i tiden, men likväl. 
 
Den tjugoåttonde februari, utgår Finaste och jag ifrån att alla som bor i eller nära (det vill säga, inom en tjugo mils radie) Kil, kommer till Sannerudskyrkan klockan elva. Och det oavsett om ni tror på högre makter eller inte. 
 
För då sjunger vi, i samband med gudstjänst. Vi har blivit tillfrågade igen och vi har tackat ja. 
 
Boka in datumet, för allt i världen!