Firar

Igår skrev vi på kontrakten. Vi är tillsvidareanställda, S, M och jag. Ikväll firar vi.
 
Tjing! 
 
 

Av rädsla för att störa.

Egentligen var jag för trött, men det var skönt med en långpromenad. Jag hade bänkat mig i soffan, men sen drog jag på mig träningskläder och gav mig ut.
 
Det blev den vanliga milen. Jag har inte ändrat många meter, det senaste året. Samma runda, men nytt varje gång. Idag stod jag länge och iakttog en katt på jakt. Den satt med tyngden på bakbenen och laddade för ett anfall. Tog spjärn, slappnade av lite, fokuserade blicken. Blinkade inte. Jag stod så still jag kunde, för att inte störa. Jag må ha mina kulinariska preferenser, men en katt är en katt är en katt och den kan inte välja bort sina instinkter. Den måste få jaga. Så där stod jag, nära, men jag andades knappt, av rädsla för att störa. Katten tog sats igen. Och hoppade. Landade perfekt och fångade.
 
Så fulländat. En teknik, finslipad under tusentals år. Den vägde, fram och tillbaka, tills exakt rätt ögonblick infann sig och avståndsbedömningen stämde in i minsta detalj.
 
Samma runda. Nytt varje gång. 

...varje gång en stol står tom...

Jag sörjde inte. Faster, gudmor, Spindelmor, jag sörjde dig inte då. Jag förstod inte att sorgen är bra.
 
Jag tryckte ner den. Och vet du, faster, gudmor, Spindelmor, att en sorg som inte får komma fram, visste du att den slår rot och växer, visste du det? Det gör den. Den slår rot som en växt som livnär sig på andra och om den får växa sig stor nog, då förtär den, inifrån och ut.
 
Jag sörjde inte då. Det tog mig ett halvt liv att börja sörja dig, på riktigt, för saknad och sorg är inte samma. Och nu sörjer jag. Jag sörjer dig och allt vi aldrig hann få uppleva tillsammans med dig, vi som blev kvar. Du har varit saknad vid fikabord, på stolar och vi har vänt oss om och önskat att du satt på kyrkbänken bakom oss. Ibland låtsas vi att du är bortrest, för då blir saknaden lite lättare. Men varje gång en stol står tom, varje gång det finns en ledig plats i soffan, minns vi. Påminns vi.
 
Så mycket uppdämd sorg som måste ut. Så svår den är att hantera, sorgen. Därför, faster, gudmor, Spindelmor, tröttar jag ut mig maximalt, för då kanske jag kan få bli för trött för att orka sörja.
 
Jag vågar inte sörja färdigt, för vad har jag kvar av dig då? Minns jag dig på samma sätt, om sorgen får ta rum, eller försvinner du helt då? Jag vågar inte, utan jag sätter stopp, klistrar på ett leende och stänger tankarna ute, ett litet tag. 
 
Faster. Gudmor. Spindelmor. Jag sörjde inte.
 
Men mitt liv är fortfarande halvt.