Maria

Beslut
Jag älskar mina promenader. Friska, djupa andetag och en kropp i ständig rörelse. Asfalt, stad och betong blandas med grusväg, gräs, vatten och träd.
 
Jag ler så ofta, när jag går. Ibland för att musiken väcker känslor och tankar till liv. Ibland ler jag över något jag ser. En lycklig hund som jagar en boll, ett barn som vinglande cyklar förbi mig eller ett par som går hand i hand. Idag log jag åt de där två som möttes på torget, åt pojken som gick från affären med ett paket smör i handen. Hur länge hade de två varit ifrån varandra? Eller blir de lika glada var gång de ses, om det så är dagligen? Och skulle pojken hem och baka? Eller agerade han springpojke åt någon annan? 
 
Sen log jag åt det äldre paret som sakta stapplade fram med varsin rullator. I den ena rullatorkorgen låg en stor påse plockgodis och en flaska vin. Något i mig önskar att det var till bara dem själva. 
 
Ibland blir jag lite dyster när jag går. Jag vet inte alltid varför. En låt kan väcka minnen, eller så är det bara en sån dag. Och andra gånger fattar jag beslut.
 
Som idag.
 
Jag trodde länge att de dämpade min ångest, att jag fick kontroll, enbart tack vare dem. Men idag har jag insett att de bara bygger på ångesten, att de blir ännu en del i spelet jag spelar mot mig själv. 
 
Så när jag hade njutit klart, sett allt det där som gjorde mig glad, promenerat min mil och kommit hem, så visste jag exakt vad jag skulle göra. 
 
 
 
Hela hennes Jag lyfter mig.
Jag går, går och går. Njuter av varje friskt andetag. Njuter av frostbitna blommor, frostvita löv och solen som mättas av frostmoln. Frost i blommor, frost i löven. Frost i luften jag andas. 
 
Jag kommer aldrig kunna förklara hur mycket jag längtar. Inte som en mor som saknar sitt barn. Inte som att sakna sin älskade. Det är längtan efter en kär vän, även om vännen är aldrig så liten. Jag längtar till Den Lilla, som en vän som saknar en vän.
 
Så kommer stunden och hjärtat svämmar över litegrann, jag känner hur ljuset i mina ögon tänds. En liten hand i min, ett par mörkblå, leende ögon.
 
Varsin glass, en kopp kaffe med timglas och innan vi vet ordet av, har vi bytt både glassked och glass med varandra. 
 
Gunga mig! Jag vill gunga!
Hur högt?
Jag vill gunga ända till himlen! 
 
Jag vill lyfta dig högt. Jag vill få dig att nå evigheten. Så länge jag bara orkar, lyfter jag dig upp på mina axlar.

Vad glad jag är att få vara med dig. 
Det säger du ju varje gång! 
Ja. Och jag menar det. 
Kommer du vilja vara med mig när jag blir gammal tant då?
Alltid, alltid och alltid.
 
Vi har varit lyckliga idag. Med Den Lilla blir jag friskare. Hela hennes Jag lyfter mig. Bär mig. Mer och längre än hon förstår. I gengäld vill jag visa henne hur värdefull hon är. Jag vill att hon förstår hur lycklig hon gör mig, vad hon väcker, långt inom.
 
Vi har varit lyckliga idag. 
 
 
Gräsänka
Jag är gräsänka. Finaste är i Kista och kommer hem sent på torsdag. Nätterna blir nog värst. 
 
Fördelen är att eleverna har höstlov just den här veckan. Vi lärare har varit på skolan måndag och tisdag, och nu är vi lediga resten av veckan. Det är vad vi får skörda efter att varje vecka arbeta av fem och en halv timme förtroendetid. Långa ledigheter, alltså. Och ledighet imorgon gör att jag slipper stressa med att somna ikväll. 
 
Jag har dock plockat hem lite jobb. En ryggsäck packad med sisådär trettio arbetsböcker att rätta, en lätt överfull pärm, ett antal anteckningsblock samt en dator fick följa med hem. Väskan blev så satans tung att mina händer lättade från cykelstyret, när jag cyklade hem uppför alla backar med ryggsäcken på ryggen. Tanken är att jag ska få ett par omdömen skrivna, men det spôrs, som en säger.
 
Nu ska jag diska och duscha. Sen ska jag ge den där John Blund en chans.