Genom djupan dal

En text om att kämpa för någon som har det tufft. En text om att leta efter hjälp och att finnas till. En text om att inte ge upp. 
 
Den handlar om alla som finns för någon. Jag vet många som den handlar om. 
 
Och just idag är det jag som rider fram med kärleken i sikte. 
 
Då aftonsolen sig sänker i väst,
då sadlar hon sin bästa häst 
att rida efter den vännen kär
som fången och förlorad är. 
 
Hon rider genom den mörka skog
där maran redan sin fånge tog, 
där svarta natten har fällorna satt 
och rövat bort hennes hjärtas skatt.
 
Hon sörjer ej för sitt unga liv;
hon stormar ut i världen, fri,
för mörkrets makter har slagit sin rot
i vännens själ där den börjat gro. 
 
Genom djupan dal,
över högan berg,
ska hon rida till hjärtat giver opp.
För den vännen sin 
som försvunnen är, 
ska hon okuvligt strida för kärlek och hopp.
 
Hon minns de tider som en gång var.
Hon griper om ljuset hon ännu har kvar 
från glittrande vågor och solvarm sand
med vännen som nu är i ondskans land. 
 
Tills hon all sin kraft och styrka gett
och hon sin käraste vän återsett 
skall hon aldrig sluta att söka frid.
Hennes låga brinner till evig tid.
 
Genom djupan dal,
över högan berg,
ska hon rida till hjärtat giver opp.
För den vännen sin 
som försvunnen är, 
ska hon okuvligt strida för kärlek och hopp.

Och det är inte slut på det.

Känslosam dag. Det har svängt åt alla håll, i alla lägen. Mycket har varit bra, ja, men någonstans mitt i, sjönk hjärtat.

Jag kan inte riktigt hjälpa det. Det är liksom en del av mitt Jag.

Jag är otroligt dålig på att ställa om mig. Jag tycker om när rutiner fungerar och nu har jag fått det att fungera. Dolt för mig själv hur tufft året varit. Mer har förändrats än jag reflekterat över och genom att fokusera på de små, har jag kunnat se förbi.

Idag har dock två personer påpekat att det varit ett stressigt år och ja, det har det, fastän jag inte riktigt kan påstå att jag sett det, under vägen. Jag har haft kul och jag har uppnått det mesta jag velat, men jag har haft många tankar i huvudet och jag har lagt mer på mig själv, än jag borde. Sett i backspegeln är det inte konstigt att Han klivit fram för det har varit mycket att överblicka och det är då Han trivs som bäst - när jag måste återta kontrollen över åtminstone något. Ni vet, när omgivningen blir oförutsägbar och den inre kontrollen är det som finns kvar.

När jag ser tillbaka, ser jag ett år där mycket varit på gungfly. Och det är inte slut på det. Det fortsätter förändras (oavsett om det är bra eller mindre bra, det är förändringar likväl); jag höll andan en stund, bet i kinderna, mötte hennes blick en enda sekund, släppte ut luften när jag såg att hon såg att jag höll den inne, började andas igen men andades med korta, höga andetag.

Jag är glad att jag har pratat med henne, särskilt nu. Hon förstår mer än jag kunnat ana från början. Och just därför känns det extra tungt, även om hon lovat att titta till mig lite extra ibland. 

 

Det kommer bli himla bra, för alla. Jag vet det. Men jag har svårt att tänka framåt i dessa lägen.


Oops...

...råkade visst få feeling häromdagen...
 
Nåja. Det är inte första gången sedan bröllopet jag tar på den, stryker med handen på tyget och minns. 
 
Och förresten har jag gått och köpt en jumpsuit utan axelband. Vem är jag ens? Den passade dock himla bra på väninnans fyrtioårsfirande i lördags. 
 
Gillar det faktum att jag och Finaste numera går på våra vänners fyrtioårsfester - inte våra föräldrars vänners fyrtioårsfester. Jag har verkligen ingenting emot att bli äldre.