Min upplevelse av Sverige idag är att vi byter jobb oftare, och efter färre år, än tidigare. Inte mina föräldrars generation, och kanske inte heller de som är, säg, tio, femton år yngre. Men bland oss yngre kan jag märka en trend, där vi byter både jobb och ibland även karriärinriktning efter fem, tio år på en arbetsplats.
Jag fyller tjugoåtta om drygt en vecka. Jag är redan inne på min andra tillsvidareanställning. Många i femtio- och sextioårsåldern har varit på samma arbetsplats, hela sitt yrkesverksamma liv. Många trivs. Förhoppningsvis gör de flesta det.
Men många har, enligt min tolkning (värna tolkningsrätten, hörrni), hunnit tröttna totalt på sitt jobb. Ibland även på sin karriär, men de väljer att stanna. En del gör både ärliga, och ganska tafatta, försök att söka nytt. En del lyckas. Andra inte. Många försöker inte ens, troligtvis av trygghetsskäl, trots att varje arbetsdag är en enda lång pina.
De gör mig ledsen, de människorna. Mest för deras skull. För det är inte omöjligt att få ett nytt jobb när en är femtio. Svårare, ja, självklart. Men det finns exempel på folk som lyckas. Och jag skulle tro att arbetsmarknaden vet om att vi ofta flyttar på oss; jag är faktiskt ganska övertygad om att många arbetsgivare vågar anställa äldre i större utsträckning idag, eftersom en yngre person kanske inte skulle stanna längre, än den som anställs bara tio år innan pension (och tänk bara, vilken erfarenhet en femtiofemåring besitter).
Jag blir också ledsen av bitterheten som kryper fram. Kanske för att de inte lyckats få nya arbeten, kanske för att de inte vågat testa. För de torra kommentarerna kommer. När jag, engagerat och eldigt (jag blir gärna sån), predikar om att läraryrket väljer en inte för lönen och byt karriär om du tröttnar och börjar prata om förtidspension när du är femtiofem enbart för att du lessnat på jobbet så tycker många att sådär engagerad, det är jag bara för att jag är ny inom yrket och jag kommer nog hinna tröttna jag också eller så sitter jag bara och moralpredikar utan att ha en susning.
Ja, jag är kanske ute på djupt vatten. Kanske kommer jag också lessna på min karriär. Vi yngre har ju tydligen inget tålamod, vi vill, har jag förstått, absolut inte arbeta oss uppåt, utan det ska komma gratis, så det är väl troligt, eller? Men det vore min värsta mardröm. Jag vill verkligen vara en av de där som dansar fram på min arbetsplats med solsken i blicken, bara en månad innan sextio, oavsett om jag hunnit byta skola. I nuläget brinner jag för mitt jobb och för barnen, och jag önskar hett att jag får göra det resten av mitt liv.
Låt mig göra det. Låt mig vara engagerad. Uppmuntra min glöd, och var glad att jag är den jag tror mig ana att ni brukade vara, ni som låtit läraryrket bli något ni mekaniskt gör, enbart för att ett lönekuvert trillar ner i er brevlåda i slutet av varje månad.
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här.