Maria

Jag sörjde inte. Faster, gudmor, Spindelmor, jag sörjde dig inte då. Jag förstod inte att sorgen är bra.

 

Jag tryckte ner den. Och vet du, faster, gudmor, Spindelmor, att en sorg som inte får komma fram, visste du att den slår rot och växer, visste du det? Det gör den. Den slår rot som en växt som livnär sig på andra och om den får växa sig stor nog, då förtär den, inifrån och ut.

 

Jag sörjde inte då. Det tog mig ett halvt liv att börja sörja dig, på riktigt, för saknad och sorg är inte samma. Och nu sörjer jag. Jag sörjer dig och allt vi aldrig hann få uppleva tillsammans med dig, vi som blev kvar. Du har varit saknad vid fikabord, på stolar och vi har vänt oss om och önskat att du satt på kyrkbänken bakom oss. Ibland låtsas vi att du är bortrest, för då blir saknaden lite lättare. Men varje gång en stol står tom, varje gång det finns en ledig plats i soffan, minns vi. Påminns vi.

 

Så mycket uppdämd sorg som måste ut. Så svår den är att hantera, sorgen. Därför, faster, gudmor, Spindelmor, tröttar jag ut mig maximalt, för då kanske jag kan få bli för trött för att orka sörja.

 

Jag vågar inte sörja färdigt, för vad har jag kvar av dig då? Minns jag dig på samma sätt, om sorgen får ta rum, eller försvinner du helt då? Jag vågar inte, utan jag sätter stopp, klistrar på ett leende och stänger tankarna ute, ett litet tag. 

 

Faster. Gudmor. Spindelmor. Jag sörjde inte.

 

Men mitt liv är fortfarande halvt.