Återanvänder, till viss del, en gammal text. Bra dag sabbades delvis av ord som med största sannolikhet var vägda på guldvåg och som säkert föregåtts av Hur lägger vi fram det här så hon inte går i försvarsställning?. Två av mina bästa och garanterat inget illa menat men fan, vad tankarna börjar snurra och det där inre hånskrattet, som påminner om att jag till syvende och sist alltid handlar fel.
Är det separationsångest? Är det empatibaserad sorg? Är det alla drömmar som kommer om nätterna? Är det stress? Jag vet inte längre.
Jag känner mig otillräcklig, ofullständig. Vill kunna ge så mycket mer men saknar kunskapen och erfarenheten. Vill kunna bidra med tankar och erfarenheter men det bara går inte, går inte och jag vill bara gråta över att jag inte kan hjälpa på det sätt jag vill kunna. Vill bara skrika i frustration över att inget verkar fungera fast det verkar så himla bra till en början och vad jag än gör och säger så blir det fel. Inget jag gör vill bli rätt och just nu känns det som att just det där, det var mitt fel bara mitt och ingen annans och fastän det nog inte var meningen så känns allt som en enda anklagelse och som om jag överhuvudtaget inte har tänkt. Jag vill skrika, vråla, gråta men jag vill slippa ha nära till den där förbannade gråten som svider högst upp i halsen. Svider, bränner, värker, gör ont. Vill kunna dra det där jävla andetaget som ska landa långt ner i kroppen och lugna mig men nu bara går det inte, det går inte. Jag vill kunna säga att visst jag hör er och visst jag vet vad ni vill säga men jag hör inte, fattar inte och jag kan inte utläsa vad som behöver bli sagt och ingen lösning känns som om den kommer passa. Jag vrider mig och vänder mig och snart är jag som en korkskruv och jag kan inte vända på mig mer, jag kan inte. Hjärtat snörjs ihop, skruvas runt i sitt fäste och krymper, töms på sådant som är jag.
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här.