Du kan.

För mitt inre känner jag andetag nacken. 
 
En viskning. Du kan. 
 
Jag vet vem det är, men tvekar, likt Orfeus som tvivlar på att det är hans älskade Eurydike som går bakom. Jag känner inte igen rösten; den är mjukare än vanligt.
 
Och det finns en skillnad mellan Orfeus och mig.
 
Jag hoppas att den jag hör bakom mig, försvinner om jag tittar. 
 
Men det gör Han inte.
 
Jag vill inte. Jag försöker förklara att jag inte vill. 
 
Ikväll har Han mig i sitt stenhårda grepp. Jag vet inte varför, men något sliter och skaver just ikväll. Det finns ingen orsak, men hjärtat slår lite för fort, lite för hårt och det känns som om jag står inför en konfrontation.
 
Jag viskar att jag inte vill. Snälla, låt bli, försöker jag. Men jag känner hur mina andetag förändras och hur jag försvagas och hur Han tar över, inombords. 
 
Det är kvällar som denna, då ingen egentlig orsak finns, det känns som mest tröstlöst. Jag vill kunna förstå, sätta fingret på, men ikväll finns ingen anledning för Honom att kliva in och ändå gör Han det. 
 
Han talar med mjuk röst, den jag fallit för så många gånger. Den röst jag trott på så länge. Den jag fått så mycket stöttning i att försöka slå mig fri från och ändå har jag inte lyckats med det. 
 
Till slut kommer tårarna. Tårarna över att jag inte kommit loss. Tårarna över att Han kom nu ikväll. Tårarna över att Han fortfarande har makt över mig. Tårarna över att någonting som inte ens finns, någonting som bara existerar i min fantasi, kan ta över min själ, krypa in så tätt under skinnet på mig.
 
Han vill få mig Dit igen. Dit, där jag var och varifrån jag kämpat mig. Men inte tillräckligt långt. 
 
Du kan. Han ger mig bilden tillbaka, den bild Han målade upp, det inre, outtalade målet. Du kan ta dig Dit. 
 
Så fåfängt av mig att tro att det någonsin skulle ta slut. 

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback