Återfall (och en reflektion över ångest)

I fredags upplevde jag ett av mina mest brutala återfall, på... år. En hård påminnelse om hur det var.
 
I torsdags kväll, var jag inställd på att ta bilen till jobbet på fredagen. Fredag morgon, när jag vaknade, hade jag inte en aning om hur jag tänkt utan tyckte att jag lika gärna kunde ta tåget, när jag ändå vaknat i tid.
 
Jag skulle på ett träningspass som började halv sex och innan dess skulle dagen flyta på. Ett utvecklingssamtal på morgonen och ett när eleverna gått hem. 
 
Sen kom insikten. Helt plötsligt visste jag varför jag egentligen skulle tagit bilen. 
 
Passet började halv fem. Utvecklingssamtalet slutade kvart över tre. Och inga tåg gick, som var framme i tid för att jag skulle hinna. 
 
Då kom återfallet. Paniken. Ångesten som kröp in i varje fiber i min kropp. Tårar som rann. Andetagen högt uppe. Korta, höga andetag. 
 
Jag skulle inte hinna. 
 
Sen kom lösningsfokuset. Jag kanske kunde lösa det. Om jag tog nästa buss. 
 
Jag fick Finaste att hämta mig några hållplatser för tidigt. Han körde i ilfart medan jag bytte om i bilen. Jag hann till passet, med fem minuter tillgodo och var nöjd och glad. 
 
Såhär i efterhand är det lätt att reflektera. Det är ganska lätt att bli rädd för de tankar som dyker upp. Den fullkomliga paniken över att inte hinna. Rädslan. 
 
Ångest är, som andra känslor, fullständigt irrationell. Det kunde lika gärna vara en fysisk person som hotade mig till livet, för att jag inte tränar. När det är som värst, får Han mig att tro att jag kommer dö. På riktigt. Jag ser inte hur det faktiskt är, just då, utan jag tror att det är på allvar.
 
Det är också där läkningen kan ske. I det tillåtande i att känna så, utan att göra något åt det. Utan att ge efter för känslan.
 
Den här gången gjorde jag just det, gav efter för känslan, rädslan, när den bästa KBTn kanske hade varit att svälja frustrationen och åka hem.
 
"Titta tillbaka på hur långt du kommit", sägs det. Och nu får jag vara glad att jag kan se hur jag påverkas. Jag kan se att panikångest kanske inte är den rimligaste följden av ett missat pass. Men det känns inte som om jag kommit speciellt långt, när jag reagerar som jag gör.
 
Kommer det igen? Kanske. Troligen. Det positiva är väl att jag kan se det, och att det händer sällan nu.

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback