Jag har gått på den här vägen förr.

Jag har gått på den här vägen förr. 
 
Nu har jag haft en annan taktik. Stött bort. Bestämt mig för att om jag inte låtsas om det, finns det inte. 
 
Stängt av alla känslor. Det är vad jag har gjort. Undvikit kontakt, vänt mig bort. 
 
Laddat.
 
Och nu är det dags för den ultimata urladdningen.
 
Ikväll är jag ensam och verkligheten kryper inpå. Tätt inpå. Andningen förändras och jag har plötsligt förstått vad morgondagen innebär. 
 
Det är lätt att tycka att jag borde kunna det här nu. Och det kan jag. Men min separationsångest har inte blivit bättre. Jag har ont i exakt hela själen. 
 
Jag är inte stark. Jag är inte trygg. Inte på det där sättet som många andra är. Jag blir beroende av andras närhet och jag blir beroende av att allt är som det brukar. Jag är dålig på förändring.
 
Så dålig på förändring.
 
Jag vet att jag kommer överleva det här. Jag kommer ta mig igenom. Men i stunden, när det är dags att säga det jag är så dålig på att säga, då kommer hjärtat brista.
 
Och det tyngsta är tanken på, att hon inte finns där på måndag.
 

Plockar in en del av det jag skrev i augusti 2013. Det känns liksom relevant. Igen.
 
Det är nu. Det är nu orden inte räcker till. När något inom mig tar slut. Ebbar ut.
 
Det är nu som naglarna borrar sig allt djupare in i armen. Lämnar små sår. Sår som inte blöder. Sår som bara är sår och en arm som bara blir rödare. Det är nu jag ligger i fosterställning. Kvider. Jag försöker skrika, men bara kvider. Halsen värker, strupen svider. Det är nu hela kroppen rycker i kramper i takt med att gråten letar sig fram.
 
När orden inte räcker till. När något inom mig tar slut. Ebbar ut.
 
Då märker jag hur jag blöder. Blöder inombords, blir blödarsjuk och det slutar inte blöda. Det forsar fram, det slutar aldrig men det syns ingenting på utsidan. Jag blöder inombords. Hjärtat spricker. Jag vill skrika. Försöker, försöker, men ingenting kommer ut. Bara kvidande. Värkande, svidande kvidande.
 
/---/
 
Det är nu som ett vanligt hejdå inte kommer räcka. Men det är det enda som kommer komma fram.
 
För jag klarar inte att uttrycka den kärlek jag känner. Den trygghet jag fått ta del av. Jag kommer inte kunna yttra de där orden, och allt jag vill säga kommer förbli osagt.
 
För orden räcker inte till. Något inom mig tar slut. Ebbar ut.

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback