Ett brev om hur det är.

Ni vet när en får till något så bra, att en vill dela det med fler. Och precis som allt ätstört, är det här individuellt och gäller bara mig och till viss del andras historier jag fått ta del av. Håll tillgodo. 
 
Jag mår bra. Jag är glad, jag är mitt i kärleken, mitt i ett liv där jag vet vilka jag har runt mig och är trygg i mina relationer. Jag känner mig älskad, respekterad och sedd. Jag och Finaste har det bättre än någonsin; han är hemma hos mig nu och vi skrattar tillsammans, varje dag. 
 
Jag älskar mitt jobb. Min nya klass lär mig saker varje dag. Klassens förra lärare finns med mig i ett tätt samarbete kring barnen och har blivit som en mentor. Jag har en god relation till min chef, får mycket beröm och bekräftelse, och jag jobbar bra med alla. Jag vågar be om hjälp men är samtidigt tryggare än någonsin i min lärarroll. 
 
Men. Det här med maten. Herregud, vad det ska vara svårt. En ätstörning är ju så oändligt komplex och jag har många delar kvar att jobba med, men om vi ska förenkla det hela så kan vi spalta upp det i tankar och beteende. 
 
För att få ordning på tankarna, behöver vi energi så för att kunna tillfriskna från en ätstörning, behöver en arbeta med beteendet. En lär sig äta men ibland släpps en iväg lite för fort (det här är naturligtvis väldigt individuellt) och det händer att tankar finns kvar och en drabbas av återfall. 
 
För mig är det naturligtvis tvärtom. Mina tankar är på rätt spår. Jag vet mitt värde nu, mitt egenvärde. Jag är något bättre på good enough. 
 
Det som fortfarande felar för mig, är beteendet. Jag återfaller i destruktivt beteende, gång på gång. 
 
Just nu äter jag sämre. Och jag kan egentligen inte koppla det till någonting. Min chef och jag pratade om kontrollen (hon och jag har haft bra samtal om det här, det senaste) och att det kan vara den som spökar. Jag märker av vissa tecken, just kopplade till kontroll; jag är framförallt mer selektiv och kräsen. Men ska det verkligen kunna vara den enda orsaken? 
 
Det är väl kanske det jag är lite orolig över. Just för att jag inte exakt vet, vad det är som orsakar. 
 
Jag kommer vinna över Honom. Men jag måste följa med nu. Jag dansar med, för det är bara då jag kan nå någon typ av kärna. Jag går inte in i fighten med full styrka, än, men när jag gör det, snart, då vet jag var jag ska slå. Jag känner det nu, att jag måste avvakta för att hitta vad det är som felar och när jag klipper till, så vinner jag. 
 
Var inte oroliga. Jag mår bra. Jag är lycklig, njuter av livet. Jag får ångestattacker ibland, det kommer jag alltid få, men de är inte kopplade till ätstörningen längre och framförallt kommer de tillfälligt och är inte ett konstant tillstånd. Jag håller huvudet högt och ser framåt. För där framme är det snart dags att gå en sista rond mot Honom och nu finns inget annat alternativ än att gå segrande ur ringen.

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback