Snälla, försök förstå mina tårar.
Jag vill inte ha pepp. Jag vill inte få höra att jag visst är kompetent nog att lösa det här.
Jag vill få min känsla bekräftad. Jag vill få frågan vilken hjälp ni kan ge.
För det här handlar inte om att jag behöver resurser, i form av fler huvuden i rummet. Jag behöver ingen omorganisation. Jag behöver ingen som kommer och kontrollerar att jag har folk runt mig och som tycker att de ska täcka upp.
Det handlar inte om det.
Jag behöver bara verktyg. Metoder. Som fungerar.
Det är därför jag gråter inför er. För att jag inte vet hur jag ska agera. Jag.
Ni är fantastiska som lyssnar. Men ni har verkligen inte förstått.
Jag står inte på randen till utbrändhet.
Jag vet bara inte hur jag ska göra. Min kompetens tar slut här.
Då spelar era hurtiga ord om ert förtroende ingen som helst roll. Jag vill inte ha dem och jag är inte det minsta mottaglig. Bara sluta, för era ord gör mig bara ännu mer frustrerad. Det som skulle spela roll, en fruktansvärt stor sådan, är att få hjälp med det jag ber om.
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här.