Maria

Ingen, utom Han.
Om ni bara visste, hur svårt detta är att uttrycka och hur fel det kan komma ut. Jag vet nämligen, hur fel det kan komma att tas emot. Jag vet hur konstigt det här kommer verka.
 
För att kunna kliva bort från något som ångest och ätstörningar, krävs att någonting tar dess plats. Någonting som blir lika viktigt. 
 
Jag vet vad jag har. Jag är omgiven av människor som kämpar för att jag ska få ihop min vardag och slippa Honom. Jag är gift med den finaste människa jag någonsin mött, jag har vänner som gör allt för mig, jag har kollegor som ställer upp i alla lägen, jag har ett jobb jag älskar. 
 
Men. 
 
Ingenting har ännu kunnat väga över på rätt sida av vågskålen, av vilken fel sida utgörs av Honom och Hans ord, Hans lögner. Jag vet hur det låter, jag säger ju rakt ut att jag vet att Han ljuger, men det är likväl en cykel av trygghet, det är fortfarande någonting jag känner till.
 
Jag har människor omkring mig, som betyder mer för mig, än ord kan beskriva. Men ingen har kunnat ta Hans plats. Ingen kan göra det Han gör och även om jag vet att det är destruktivt, är det det enda i livet som är fullkomligt förutsägbart. Våra tankar är till stor del desamma från dag till dag och vad är det, om inte förutsägbarhet?
 
Människor förändras, folk går vidare och det måste alla få göra. Men det finns någon som aldrig lämnar mig, och det är Han; i förlängningen jag själv. Han är immun mot min separationsångest; jag är trygg med Honom för Han lämnar mig aldrig, varken frivilligt genom att bara gå, eller genom en olycka med dödlig utgång. 
 
Andra människor kan inte lova mig det. De kan lova att finnas med mig, in i döden, men döden kommer, den också. Och oavsett om de stått kvar fram till dess, så lämnar de, just där och då. 
 
Ingen kan övervinna just det och det är ingenting jag varken kan eller vill kräva. Det varken kan eller ska vara rimligt att tro. Ingen kan stanna, i slutändan 
 
Ingen, utom Han.
 
Jag vet att det här är en fruktansvärd syn på livet. Den är krass och rentav otacksam.
 
Jag är en ganska krass människa. Jag lovar, jag är tacksam för det jag har. Men jag vet att det är förgängligt.