24 Augusti 2017 - 20:19
Jag hade skrivit ett utkast, om helt andra saker, men just det inlägget får faktiskt vänta. För känslorna tog överhanden ikväll.
Jag ska försöka förklara.
Idag satt jag kvar på jobbet till klockan var nästan sex. Jag kom mig inte för att gå. Känslorna svämmade helt över.
Jag älskar mitt jobb och det är inte första gången jag säger det; jag får höra att det syns på mig, både när jag undervisar och när jag pratar om mitt jobb. Jag älskar att vara med barnen, jag älskar att se dem växa, kunskaps- och personlighetsmässigt.
Men jag älskar inte när jag får veta att jag inte sköter mitt jobb. Jag älskar inte att få en åthutning för att det inte råder diktatorisk ordning i klassrummet, och jag älskar inte när det anses vara mitt fel, att barn kallar varandra saker.
Så. Ni som har barn i skolan - detta är till er.
Jag vet att ni vill era barns bästa och jag har full förståelse för att ni tar dem i försvar; de är ert kött och blod och det är en naturlig drift att vilja skydda dem från allt.
Men det är sällan ens fel, att två träter. Det är väldigt sällan som bara ett barn är skyldigt till ett bråk; alla människor felar och jag ber er att lita på att vi vuxna i skolans värld tar tag i saker och ting, jag ber er tro på, att jag gör en så rättvis bedömning av situationen som möjligt, och jag hoppas verkligen att ni tycker det är okej att jag arbetar, precis som ni, för att det vackraste ni har, ska bli intelligenta, vänliga och demokratiska medborgare.
Jag vill också era barns bästa; jag skulle gå i döden för dem. Jag tror jag talar för ungefär hela lärarkåren, med ett fåtal undantag. Och jag vet att de flesta av er föräldrar förstår det här, men undantagsfall finns även bland er. Ett sådant undatagsfall inträffade idag och jag fick länge stå och försöka förklara, att jag hade hanterat situationen och att jag faktiskt hade gjort mitt bästa och att jag inte kan göra alla nöjda, men att jag kan vara rättvis (rättvisa är nämligen inte att en elev i ett drama får stå och åtnjuta åsynen av mig, när jag skäller på en annan).
Jag är människa, och jag är en människa som berörs in i det innersta. Så jag är faktiskt ledsen nu. Jag kommer, resten av kvällen, tänka att jag nog inte är så jävla bra på det här. Rationellt vet jag att det inte är sant, men ikväll är jag inte rationell. Känslorna har tagit över, när en person talade om för mig, att jag sköter det här jobbet på helt fel sätt.
Och jag är inte ensam om det. Kan vi, snälla, försöka förstå det? Innan vi får frispel och skäller ut någon, nästa gång?
Idag satt jag kvar på jobbet till klockan var nästan sex. Jag kom mig inte för att gå. Känslorna svämmade helt över.
Jag älskar mitt jobb och det är inte första gången jag säger det; jag får höra att det syns på mig, både när jag undervisar och när jag pratar om mitt jobb. Jag älskar att vara med barnen, jag älskar att se dem växa, kunskaps- och personlighetsmässigt.
Men jag älskar inte när jag får veta att jag inte sköter mitt jobb. Jag älskar inte att få en åthutning för att det inte råder diktatorisk ordning i klassrummet, och jag älskar inte när det anses vara mitt fel, att barn kallar varandra saker.
Så. Ni som har barn i skolan - detta är till er.
Jag vet att ni vill era barns bästa och jag har full förståelse för att ni tar dem i försvar; de är ert kött och blod och det är en naturlig drift att vilja skydda dem från allt.
Men det är sällan ens fel, att två träter. Det är väldigt sällan som bara ett barn är skyldigt till ett bråk; alla människor felar och jag ber er att lita på att vi vuxna i skolans värld tar tag i saker och ting, jag ber er tro på, att jag gör en så rättvis bedömning av situationen som möjligt, och jag hoppas verkligen att ni tycker det är okej att jag arbetar, precis som ni, för att det vackraste ni har, ska bli intelligenta, vänliga och demokratiska medborgare.
Jag vill också era barns bästa; jag skulle gå i döden för dem. Jag tror jag talar för ungefär hela lärarkåren, med ett fåtal undantag. Och jag vet att de flesta av er föräldrar förstår det här, men undantagsfall finns även bland er. Ett sådant undatagsfall inträffade idag och jag fick länge stå och försöka förklara, att jag hade hanterat situationen och att jag faktiskt hade gjort mitt bästa och att jag inte kan göra alla nöjda, men att jag kan vara rättvis (rättvisa är nämligen inte att en elev i ett drama får stå och åtnjuta åsynen av mig, när jag skäller på en annan).
Jag är människa, och jag är en människa som berörs in i det innersta. Så jag är faktiskt ledsen nu. Jag kommer, resten av kvällen, tänka att jag nog inte är så jävla bra på det här. Rationellt vet jag att det inte är sant, men ikväll är jag inte rationell. Känslorna har tagit över, när en person talade om för mig, att jag sköter det här jobbet på helt fel sätt.
Och jag är inte ensam om det. Kan vi, snälla, försöka förstå det? Innan vi får frispel och skäller ut någon, nästa gång?
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här.