Maria

Nästa gång.

Fotsteg i korridoren, men ingen som kommer förbi.
En vissen, vit julstjärna och en adventsljusstake samsas med ett nästan tomt paket pappersnäsdukar och broschyrer av olika slag, på den vita, väggfasta byrån. Några få leksaker finns i ett hörn och i soffan vilar en grävling från IKEA. Fyra stolar, två fula tavlor som inte föreställer någonting (men de har samma motiv fast i olika färger och mönster och de är symmetriska och det är ju alltid något) och ett överfullt tidningsställ med tidningar som ingen orkar läsa. Annars är väntrummet nästan tomt på saker. I soffan har tre tjejer tagit plats och snart hämtas de, alla tre, av två kvinnor som pratar igenkännande med dem. De har alla varit här förut. Samtidigt. Tillsammans.
Stressen äter upp mig inifrån. Andetagen är korta och höga och pulsen hamrar hårt, fastän inte så fort. Och jag är kissnödig igen, fastän jag nyss var på toaletten och kissade säkert en liter, för jag har varit kissnödig ända sedan jag åkte från jobbet.
Det enda som bryter tystnaden är klockan som hoppar vidare, en gång i minuten.
Så är det min tur. Det är mitt namn som sägs av en kvinnoröst med baltisk brytning. Bredvid henne står en yngre kvinna och de visar sig vara läkare och sjuksköterska.
Frågor. Svar jag kan utantill. Känslan av att vara för medveten för att passa in.
Men det är jag inte. För det är inte självinsikten de mäter här. Jag har lite svårt att förstå läkarens brytning men hon tar mig på allvar. Efter knappt en halvtimme kan hon konstatera att mina tvångstankar och mina ätstörningar inte bara är något jag hittar på.
Vi väger och vi mäter fastän BMI bryr de sig inte om här och jag tänker på Rigmor som jag träffade för snart fyra år sedan och som sa att här tas ingen in med ett BMI på över tretton. Hon hade fel men hon har låtit mig tro detta i fyra år. Mitt blodtryck ligger på 160 men hon frågar om jag är stressad och konstaterar bara att vi får ta det igen, nästa gång.
Nästa gång.
Mitt hjärta är rytmiskt men andra slaget i rytmen låter lite hårt. Det kan bero på att jag är hårt tränad, säger hon, men hon vill att jag ska gå och ta ett EKG någon dag, för säkerhets skull. Så utvärderas det nästa gång.
Nästa gång.
Det kommer bli en nästa gång. Och nästa. Jag är rädd men nu måste det här vända.