Det är något som pågår nu. Och jag upplever mig tappa kontrollen över allt runtomkring.
Och då står Han där. Redo, med utsträckt hand. Jag fattar den inte, jag försöker vara stark nog, men Han slutar inte locka på mig. Jag vänder mig om, vänder ryggen till, håller för öronen, fokuserar på det jag älskar. Det fungerar, för stunden, men så snart tillvaron gungar, svajar till, hör jag Hans röst.
Och ibland... Ibland vill jag bara ha tillbaka kontrollen. Kontroll på mitt sätt. Den kontroll Han erbjuder.
Är det så fel? Att vilja det? Är det så fel att längta tillbaka ibland?
Vill få vara skör, ömtålig, fragil igen, samtidigt som jag vet hur mycket jag avskyr det. Jag vill ha kontroll och samtidigt tappa den helt, få bli lite svag och omhändertagen en stund.
Jag vet vad Han har att erbjuda. Jag vet att jag inte mår bra i det men jag vet ändå vad jag får. Vet att det är beständigt i allt kaos, allt jag inte kan kontrollera, styra. Det är en trygghet, om än falsk.
Nej, jag ger inte vika. Jag låter tankarna mala på, utan att göra verklighet av dem. Jag fattar inte Hans hand, fortsätter titta bort. Kanske inte med höjt huvud, men jag möter inte Hans blick. Så länge jag bara orkar, ska jag stå emot.
Dock är det så ofta mycket mer energikrävande att göra det, än vad det var att bara släppa in.
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här.