Under julledigheten tittade jag in på jobbet ett par gånger, av olika skäl.
Ena gången hamnade jag i ett samtal om drömmar, varför vi drömmer och om vad.
Samtalet handlade framförallt om mardrömmar och varför vi har dem. Och teorin som kom upp, en otroligt intressant och insiktsfull sådan, är att vi drömmer mardrömmar, som en förberedelse inför att något kan hända oss. Kroppen ska därigenom lära sig att känna igen situationen och vi ska få veta hur just vår kropp reagerar, i olika typer av kriser.
Jag köpte det, rakt av, men i kombination med att vi kanske också måste bearbeta ett trauma.
Jag tänkte nämligen tillbaka på den händelse, som utlöste allt, den där gången, då den kastades tillbaka i ansiktet på mig, då jag var helt oförberedd. För ja, vi kan tränga bort saker ur vårt minne, det har jag själv upplevt. Anledningen till att just min hjärna valde bortträngning av just den situationen, vet jag inte, men när den väl kom tillbaka, med full kraft, reagerade jag med att drömma två olika typer av drömmar.
Den ena typen, var en ren återupplevelse av det som hänt. Minnen som kom tillbaka, verkliga och av mig i efterhand konstruerade, även om jag nu har svårt att se vad som är vad.
Den andra typen, den som skulle kunna vara av förberedande art, gick ett steg till. De drömmarna talade om för mig vad som hade kunnat hända, hur det hade kunnat bli. Jag vet att det gick så långt att jag, flera nätter i rad, vaknade och grät. Ibland ville jag inte somna, utan lät mig själv bli så utmattad att jag föll handlöst ner i sömnen, så trött att jag inte ens lyckades drömma.
Jag vet inte vart jag vill komma, men visst är det intressant? Tänk om de där mardrömmarna vi är så rädda för, faktiskt bara vill hjälpa oss?
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här.