Jag har inte ens försökt.

Ni vet, de där dagarna, då en vaknar och känner hur orken inte riktigt finns?
 
Den här dagen vände aldrig. Jag har inte ens försökt. Jodå, jag har lämnat lägenheten, varit ute, varit på ganska bra humör. Lugn i kroppen. Men jag har inte kämpat. Inte alls. Och det känns, återigen, som om jag gör ett aktivt val. Som om jag väljer det här.
 
Och på ett sätt kanske jag gör det. Men, tro mig. Det är fighten, för dagen, jag väljer bort. För att jag vet att jag ändå hade misslyckats och den skammen är värre än sorgen över att lämna över mig i Hans våld. Det är inte sjukdomen jag väljer. Jag lovar.

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback