Maria

Klick, klick, eld, glöd och ljuvlig mentol.
Klick, klick, eld, glöd och ljuvlig mentol.
 
Trubbar av. Tröttheten förlamar men pulsen är hög. Tårarna kommer, sakta men ändå okontrollerat.
 
Försöker känna stenen mot ryggen, småstenarna jag sitter på, försöker göra det obekvämt för mig, för att flytta fokus från tankar till det fysiska. Försöker stänga av Hans röst, skriken, orden om att jag sagt för mycket. Känslan av att hänga ut Henne, Hon som jag tagit fullständigt avstånd från, men som påverkar mer än jag tror. Skuldkänslor över att avslöja det Han vill att vi håller för oss själva.
 
Varför?
 
Jag vet ju om allt, ingenting är nytt, inga dolda trauman. Ingenting som kan förklara. Och ändå gör jag fel, förstör mig själv, fastnar i tankarna och alla beteenden. Så självdestruktivt, så medvetet.
 
Är det så att jag faktiskt väljer? Ibland tror jag det. Manipulerar, för att få uppmärksamhet. Kanske är det bara att sluta. På med ett leende. Börja sköta mig.
 
Men jag har inte lyckats än. Det är så jävla svårt.