Läder

Idag är det tre år sedan vi klev in i den gamla tjärdoftande kyrkan vid vattnet, medan regnet vräkte ner utanför. Tre år sedan vi lovade varandra trohet, tills livet skiljer oss åt, medan de vi håller allra mest av, fanns hos oss.

Inte en dag har jag ångrat det beslutet.

Jag blir aldrig din, du blir aldrig min; man kan inte äga varann, sjöng Björn Afzelius.

Så sant. Men jag får ha dig hos mig.

Du är mitt humör, du har ett tålamod med mig, som ingen annan har. Du ger mig utrymme och du ger mig närhet. Du lockar till skratt och du styr upp tillvaron åt mig, utan att jag ens har förstått att det behövs. 

Du är den viktigaste människa som finns.

Jag älskar dig.

 

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback