Något försenade sådana.

Onsdagstankar - något försenade sådana.

Jag har fått säga till mig själv, flera gånger idag, att välja styrka. Att gå framåt, även om det innebär att gå rakt in i det okända och famla mig fram, bort från det destruktiva men ack så trygga. Skakande av stress, naglar in i underarmen, en ständig kamp mot tårarna. Fokus på att orka lyssna, försöka förstå vad som sades, komma med svar på det som faktiskt frågades. Jag försökte lyssna på ord och röster, försökte stanna i verkligheten genom att känna värmen och tryggheten intill.

Det är ju det här jag har bett om. 

Hela dagen har varit en ständig kamp mot att fastna i tankarna, men det har varit svårt för så fort vi lämnat byggnaden i morse, översköljdes jag av en trötthet jag aldrig känt. Men jag fortsatte försöka tänka åt rätt håll. Mot det jag inte känner till, för det är ändå rätt för mig.

Och andra har funnits där, avlöst varandra i att stötta och göra min dag och kväll till bästa möjliga.


Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback