Söndagspromenad

Stannar. Pausar. Vattnet lockar. Och inne i mig sliter det och drar. Jag anar hettan av tårar bakom ögonlocken och jag måste sitta här en stund.

Varför? Vad är det som gör, att jag fungerar såhär? Vad? Vad är det som ligger bakom? Vad är orsaken? För mina reaktioner beror ju bara indirekt på det som händer. Det som sker, är bara ursäkter för att få tappa greppet. Något annat är grunden.

Men. Jag har aldrig upplevt något trauma. Jag har haft en trygg och säker barndom. Jag behövde aldrig vara rädd. Jag omgavs av trygga vuxna. Jag har aldrig behövt be om något. Jag har fått allt jag behövt och långt mer därtill men jag har ändå fått lära mig att kämpa för det jag verkligen, verkligen vill ha. Mina barndomsminnen är ljusa och bär en mättad doft av spirea.

Så varför? Vad är det som spökar? Varför söker jag ständigt bekräftelse och beröm och varför tror jag aldrig på det, när det kommer? Vad är det som gör att jag alltid tror att de ändå vill ha mer, att jag kunde gjort bättre ifrån mig? Varför duger jag aldrig, aldrig, aldrig? 

Varför känner jag mig så osäker och otrygg, när så många ser mig som den trygga, fasta punkten i tillvaron? Jag har hundra barns hjärtan lindade runt mitt finger men räcker ändå aldrig till. Jag borde vara mer. Bara mer. Når inte fram. Når aldrig fram.

Varför når jag inte fram?

 

 

Kommentarer
Days by Johanna säger:

Vacker bild. Känner igen mig mycket i det dui skriver. Sedan jag börja äta medecin mot ångest, har jag blivit bättre på ta beröm och bättre på tänka jag gör det bästa jag kan

Svar: Tack! Måste verkligen öva på det själv... 💖
Maria

2017-03-27 | 20:44:02
Bloggadress: http://daysbyjohanna.blogg.se

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback