Jag kan inte hjälpa det.
Jag tycker själv att det är ganska fånigt.
Jag är vuxen, ska klara det här.
Och egentligen är det ingen jättestor grej.
Bara en förändring.
Fast inte så bara. För det tar tid för mig. Det gör det.
Som hon sa:
Förändring tar tid, även för dig. Kanske mest för dig, vet du.
Och mitt i allt finns människor som plockar upp. Fångar mig när jag faller, när marken skakar till litegrann. Utan en fråga, utan ett ord. De bara gör. De väntar inte. De har inte väntat.
Där finns en som bara konstaterar att jag påverkas. Att jag tycker det är tufft. Utan att jag måste säga ett ord.
Där finns en som sträcker ut handen, med bara ett par enkla rader.
Där finns en som berättar för mig att jag kommer igenom.
Där finns en som bjuder in, bokstavligt bjuder in.
Där finns en som frågar om det är bra, fastän jag avråder, och som vet att jag bara ger ett ansträngt leende till svar.
Där finns hundra och åter hundra som ger en stöttande tanke. Ett hjärta, en virtuell kram.
Varje gång plåstras hjärtat om, litegrann.
Ett av alla små hål som uppstod, lagas igen.
Om ni bara förstod, hur viktigt och värdefullt allt är.
Om ni bara förstod hur viktiga och värdefulla ni är.
Ni bär mig.
Och det är så värdefullt att ni plockar upp mig på en gång. Utan frågor.
1 person(er) har tyckt och tänkt om det här.