Måndagstankar. Lika svåra att fånga som det är att fästa blicken på sådant som susar förbi utanför ett tågfönster.
Jag är inte ledsen, inte lycklig, inte tom. Ingenting, liksom. Det bara är. Jag bara är.
Gott så.
Bearbetar sakta det faktum att jag berättade. Ingenting är hemligt, men det kräver att jag tar sats. Varje gång. Och varje gång är ett mindre energidränage, sådär som det är när något genererar både ångest och lättnad på samma gång. Så är det, men i längden tjänar jag på det.
Låtsas vara på plats. Är där rent kroppsligt, men sinnet är på annan plats. Runt mig hör jag andra. Det känns bra. Kan bara inte riktigt vara där.
Dricker te istället. För att det är vad som fungerar just nu, just ikväll. Nickar och ler på rätt ställen. Inte ledsen, inte lycklig. Bara på en annan plats.
Tänker på allt och ingenting och lite på fina ord jag fick läsa. Hon visade mig. Jag rördes in i hjärtat och tänkte att det kommer bli sant. Ska läsa igen. Och igen. Och en gång till.
Så blir det sant.
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här.