Separationsångest

Jag har separationsångest. Det är ingen hemlighet. Att bli, så att säga, lämnad kvar (det är helt klart lättare att vara den som går iväg), skrämmer mig så mycket att jag tillochmed tycker det är jobbigt när Finaste går och lägger sig före jag gör det. Varje gång en kollega går hem för dagen och säger Vi ses imorgon, sjunker hjärtat litegrann. Jag återhämtar mig snabbt men smärtan, om än aldrig så liten, infinner sig varje gång. 
 
Om jag vet om att någon ska försvinna från min direkta närhet mer permanent; kollegor som ska sluta, elever som byter skola, vänner som ska flytta, bygger jag upp en ångest som nästintill förlamar mig och, i värsta fall, gör mig avståndstagande. Jag bygger upp en mur, för att skydda mig mot alla tunga känslor och all sorg.
 
Dock går ångesten ofta över, så fort separationen väl är genomförd. Jag har liksom sörjt klart. Men. Risken är alltid att min rädsla och sorg inför att säga Hejdå, har skadat relationen vi hade.
 
Därför är det intressant när snabba, oväntade uppbrott sker, utan att jag hunnit bygga upp en ångest kring det. Jag har inte hunnit börja stöta bort och därmed är relationen ganska oskadd. 
 
Dock måste en, vad ska en kalla det... återträff ske ganska omgående. För jag är dålig på att återuppta kontakt. Jag är lite rädd för att ses igen, för tänk om jag blir ledsen igen? Sådär som jag blev när allt bröts? När tryggheten över det jag kände till, plötsligt och utan förvarning upphörde? 
 
För den sorg jag inte hunnit, kunnat, bearbeta innan uppbrottet, kommer givetvis ändå. Fast efteråt. Osäkerheten när mattan rycks bort, är lika tung som sorgen innan. Rädslan när en trygg punkt rubbas, är i det närmaste ohanterlig. 
 
Men vet ni? Risken för att fälla en extra tår, är värd att ta. Hellre det, än att en vänskap, en kontakt, är borta för alltid. 
 
Så. 
 
Tack för att du bjöd in. 

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback