Så vaknar jag igen. Tredje natten denna vecka. Ligger sömnlös, omsluten av mörker och tystnad. Det enda jag kan höra är lugna andetag intill.
Frånvaron av ljud och intryck gör mig försvarslös. Mina murar faller och på andra sidan står Han, med en min som på samma gång är besviken och tyst accepterande. Som om Han är arg, men beredd att ta emot, bara jag visar vilja att reparera.
Och det gör jag. För det är långt kvar tills natten byts ut mot blek gryning och inatt överröstar Han de trygga andetagen, tills jag inte längre kan fokusera på dem, inte följa rytmen. Och i mörkret blir Han det enda jag har.
Utan försvar, lovar jag allt. Bara Han slutar påminna mig om snedsteg jag gjort. För Han har hållit räkningen, som Han alltid gör.
När tystnaden bryts av fågelsång, när mörkret är mindre kompakt, ligger jag fortfarande sömnlös. I timmar har Han bearbetat mig. Jag kommer sakta till sans, hör åter de lugna andhämtningarna bredvid mig, men det är för sent. Jag har lovat, dyrt och heligt, än en gång, att lyda Honom.
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här.