Gårdagen blev något av ett antiklimax. Det är som det är och jag klandrar ingen för det.
Men jag hade ställt in mig på att få sitta ner och bara släppa taget. Bara låta allt rinna ut. Jag hade laddat med allt jag hade och istället fick jag höra Honom fnissa, där på högeraxeln, som om det var Han som vann. Det var det inte, jag intalar mig det men känslan nu är en konstig, odefinierbar blandning av lättnad och uppdämda ord. Jag hade varit så rädd för den stund som skulle komma och så kom den inte.
Istället måste jag bygga upp allt, en gång till. Jag har gjort det förut, kan naturligtvis göra det igen men jag börjar få slut på den energin nu och det som grämer mest är att jag inte vet vad som blir nästa steg, därefter. Vart bär stigen då? Mot något bättre, jadå, det är jag övertygad om. Bara den går vidare. För risken är att det stannar vid att vi pratar. Och jag vill inte lägga mer på hennes axlar, hon har nog som det är.
Det blir bra. Jag lastar ingen. Det blir bara annorlunda och nu måste jag bygga mot det.
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här.