I tisdags satt vi ner. Jag var rädd. Hon lugn. Trygg.
Hon var beredd att hitta nya vinklar. Jag sa sånt jag sagt hundra gånger förut. Berättade samma historia. Den jag kan så väl.
Men jag sa också något jag aldrig sagt förut.
Jag är så jävla trött på att det här ska vara enda lösningen jag kan!
Hon letade vinklar. Inte lösningar. Hon lyssnade, men låtsades inte förstå.
Sen tog vi ett beslut. Jag ska få hjälp. Av någon som kan. Det är inte första gången, men den här gången är det jag som bett om det. Hon kom med förslaget, men det var jag som ropade först.
Om en knapp månad ska jag till företagshälsovården. Jag skäms inte för det, inte det minsta. Och det var hon som lyckades leta fram en (vag, men likväl) koppling, så jag kan ta det via jobbet. Jag går inte ensam, hon följer med in, en liten stund. Jag funderar på att be henne börja, innan hon går. Så jag får en start.
Jag fick ett sms av henne idag. Datum och tid.
Och jag blev rädd. Jag vet att det blir bra och jag skäms inte, men jag blev rädd. För det här är första gången jag verkligen bett om hjälp. Det är inte någon annan som börjat och att det är jag som dragit igång det, gör Honom naturligtvis vansinnig. Men jag måste sluta falla tillbaka. Jag måste sluta ta till det här beteendet, det här mönstret jag fastnar i.
Vid minsta antydan till osäkerhet, letar jag orsaker att trilla dit och jag är så förbannat less på den här cirkeln.
Så jag ska gå dit. Jag ska loss och det får ta den tid det tar.
Förlåt, alla ni som försökt tidigare. Det handlar inte om att ni gjorde ett sämre jobb. Det handlar om att jag tagit beslutet nu, på riktigt, inifrån. Och utan alla erfarenheter sedan tidigare, allt ni gav, hade jag inte varit redo nu heller.
Det krävs ett beslut. Jag är där nu. Jag har sagt det förut men då var det helt utan rädsla. För jag menade det inte då. Nu vet jag att det är på allvar.
Och det skrämmer.
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här.