Maria

Känslosam dag. Det har svängt åt alla håll, i alla lägen. Mycket har varit bra, ja, men någonstans mitt i, sjönk hjärtat.

Jag kan inte riktigt hjälpa det. Det är liksom en del av mitt Jag.

Jag är otroligt dålig på att ställa om mig. Jag tycker om när rutiner fungerar och nu har jag fått det att fungera. Dolt för mig själv hur tufft året varit. Mer har förändrats än jag reflekterat över och genom att fokusera på de små, har jag kunnat se förbi.

Idag har dock två personer påpekat att det varit ett stressigt år och ja, det har det, fastän jag inte riktigt kan påstå att jag sett det, under vägen. Jag har haft kul och jag har uppnått det mesta jag velat, men jag har haft många tankar i huvudet och jag har lagt mer på mig själv, än jag borde. Sett i backspegeln är det inte konstigt att Han klivit fram för det har varit mycket att överblicka och det är då Han trivs som bäst - när jag måste återta kontrollen över åtminstone något. Ni vet, när omgivningen blir oförutsägbar och den inre kontrollen är det som finns kvar.

När jag ser tillbaka, ser jag ett år där mycket varit på gungfly. Och det är inte slut på det. Det fortsätter förändras (oavsett om det är bra eller mindre bra, det är förändringar likväl); jag höll andan en stund, bet i kinderna, mötte hennes blick en enda sekund, släppte ut luften när jag såg att hon såg att jag höll den inne, började andas igen men andades med korta, höga andetag.

Jag är glad att jag har pratat med henne, särskilt nu. Hon förstår mer än jag kunnat ana från början. Och just därför känns det extra tungt, även om hon lovat att titta till mig lite extra ibland. 

Det kommer bli himla bra, för alla. Jag vet det. Men jag har svårt att tänka framåt i dessa lägen.