Ibland mår vi människor inte bra. Så är det, och det är okej.
Just nu oroar jag mig själv. Jag har fallit tillbaka i gamla mönster och jag har fått kvitto på det. Självklart har jag märkt hur mitt beteende förändrats; det gick fort, bara över en dag. Jag förstår att det syns och jag ser det själv. Men i onsdags blev det så fruktansvärt konkret, svart på vitt och jag blev rädd för mig själv. Och jag bestämde mig för att nu måste det vara nog.
Jag är öppen med det. Och andra är lika öppna. De finns. De frågar och bryr sig om. Påminner. Vågar vara hårda och ställa på.
Sanningen är den att jag fick panik, den där måndagsmorgonen i mars. Sedan la sig rädslan, blev en stilla saknad. Och jag fann trygghet, förstod att det inte var ett farväl utan bara en förändring i en relation. Kollega blev vän. Gott så.
Men i paniken kom Han tillbaka och Han har stannat kvar.
Mitt beteende förändrades i grunden. Gamla vanor, gammal trygghet.
Och det är därför jag inte mår så bra just nu. För att jag skäms över att jag låter Honom ta över. Igen. Jag lät Honom komma in.
Det är bara det. Jag mår bra i min vardag. Jag lever i en trygg kärleksrelation. Jag älskar mitt jobb och jag har underbara människor omkring mig.
Jag behöver bara komma loss. Och vet ni? Jag har fattat en hand som sträckts ut. Jag vet inte vad det kan förändra men jag måste ge det ett försök. För jag förstår att det här inte är hållbart. Jag måste sluta ta till det här beteendet, detta verktyg för att sortera. Och det måste ske nu och sedan fortsätta. När jag är på rätt spår igen, då ska jag inte släppa hjälpen utan fortsätta lära nytt, när jag är mottaglig.
Jag vet inte vart det leder. Men jag är för trött för att vara rädd.
1 person(er) har tyckt och tänkt om det här.