Det har varit en såndär dag då det grå molnet hängt över mig. Skuggat. Stört. Fördunklat allt som borde varit vackert.
Ingenting har egentligen varit orsaken. Ingen höna, inget ägg. Dock ett uppföljningsmöte som förvärrade, inte orsakade, men förvärrade, vilket jag lämnade med en underarm med små jack och sedermera flagor. Stress inuti, trots stöttning från chef, trots medhåll från tolk. Stress över att det finns föräldrar som faktiskt inte tycker att jag sköter mitt jobb utan tvärtom tycker att jag är rätt dålig på det jag gör.
Ja. Som sagt. Ett grått moln. Men jag måste intala mig att det inte är ett dåligt liv. Jag är inte en dålig människa. Jag är inte en dålig lärare; jag är allt annat än fullärd, absolut ingen superpedagog och jag har löjligt mycket kvar att lära men jag är inte en dålig lärare. Jag är faktiskt bra på det jag gör, även om jag behöver utvecklas på så många plan.
Jag måste intala mig det. Försöka tro på det. Försöka se det, i gensvaret jag får från de små. Från deras vårdnadshavare, från mina chefer och kollegor.
Även det, är ett utvecklingsområde.
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här.