I fredags insåg jag att sådant som borde ha varit bearbetat, inte var det. När frågan om vad som var utlösande för fem år sedan kom, fastnade orden, orden om det som jag trodde skulle gå lätt att berätta om.
Jag vet inte vad det skulle göra för nytta att berätta men han sa att nästa gång kommer han fråga igen.
Jag vet inte om jag kommer berätta då heller. Men om jag känner att jag kommer klara det, så vill jag ha övat på det först.
Så det gjorde jag idag. Sittande på en röd parkbänk bredvid den som funnits nära hela våren och sommaren, bara lät jag historien komma. Jag skakade i exakt hela kroppen men det gick att berätta om.
Jag trodde, faktiskt, att det var genomarbetat och klart. Jag trodde jag var över det, att det inte var någon hemlighet. Men återigen kändes det fånigt, som om det inte var någon stor grej. Det var ju flera år sedan nu och det var väl egentligen inte så farligt. Det blev ju aldrig farligt.
Nu känns det lätt i själen. Det var skönt att få skaka och känna att jag överlevde det. Det blev inte värre än så. Och jag togs på allvar, vilket jag egentligen visste att jag skulle men aldrig vågar hoppas på.
Det blev bra. Jag har fått bryta sigillet, ta upp det till ytan. Igen. Så enkelt. Så svårt. Så obeskrivligt viktigt.
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här.