Jag är struktuterad och relationsinriktad. Lösningsfokuserad.
Och jag behöver ta hand om mig.
Det sägs samma, varje år. Har sagts samma, i snart fyra år.
Jag. Måste. Ta. Hand. Om. Mig. Vara rädd om mig.
Men det är inte så lätt att skifta fokus i arbetet, när allt jag gjort, alla arbeten jag haft (och för att vara trettioett, är de ganska många), alltid har krävt att jag presterar, mer och mer. Aldrig stanna, sikta högre. Upp, upp, upp.
Jag är inte bra på Good Enough. Kan alltid bli bättre, det finns ingen mållinje.
Jag får höra att jag gör ett bra jobb. Jag kan själv se, att jag når fram, till den stora massan. Men jag lyckas inte vila i det.
Måste alltid sträva lite till. Kämpa lite mer. Göra ett ännu bättre jobb imorgon. För det är så det har varit och fortfarande, snart fyra år senare, har jag ännu inte förstått, ännu inte lärt mig, att chefen kan vilja annat än att ställa krav på mig och min prestation, trots att varje chef jag har haft här, har försökt få mig att någon gång landa.
Jag kan inte landa. Jag vet att jag borde. Men jag kan inte landa.
0 person(er) har tyckt och tänkt om det här.