Maria

När det värsta sker
Du. 
Den första som fick mig att erkänna min sjukdom, som aldrig gav upp utan idogt frågade och till sist bara tog steget.
Du.
Som lärde mig så oändligt mycket om att vara människa och medmänniska, som hade tålamod med mig när jag tryckte ner känslor och lät dem komma ut i ren frustration, när jag egentligen borde visat kärlek, den som plockade fram mina finaste sidor och därmed gjorde mig till den omtyckta pedagog jag idag påstås vara. Den som i pressade situationer lärde mig att vara lugn och som lärt mig allt jag kan om att kommunicera med barn.
Du.
Plötsligt rycks mattan bort under fötterna.
Du.
Ikväll är jag bara ett skal. Alldeles tom. Känner inget, känner allt. Forsande tårar och sedan, plötsligt, torra ögon igen, som strax därefter åter svämmar över.
När det värsta sker, så sker det fort.
Du.
Det var du som en gång fick mig att överhuvudtaget inse att jag inte mådde bra, den där morgonen i november, tjugohundratolv. Det var för dig jag grät tills jag fick en minneslucka, den dag du tog klivet till nästa arbetsplats och lämnade mig kvar.
Du.
Jag lovar dig att jag aldrig slutat slåss, det vet du att jag inte har gjort. Och jag kommer inte sluta nu, för det vore en ren skymf mot ditt minne. Men det kommer ta lite längre tid nu, för ikväll orkar jag inte ta kampen.
Du.
Älskade du.
Fina vän.
Ikväll är allt bara tomt.
#1 - Du vet vem

Tårarna trillar när jag läser och det enda vi kan göra är att låta dem trilla. När de torkat kan vi hedra hennes minne genom att aldrig glömma det hon lärt oss och föra hennes värme och ljus vidare.